I fler veckor har jag tänk på just det som titeln till detta inlägg syftar till; att vara obekväm med sin ålder. Att inte riktigt känna att en hör ihop med den siffra en är tilldelad. För det första, ja, ålder är bara en siffra och alla individer är otroligt mycket mer än sin ålder. Vi är alla komplicerade och unika individer. För det andra så vet jag att i ett land som detta har jag tusen möjligheter. Trivs jag inte i min tillvaro kan jag göra något åt det. Problemet är dock inte att jag inte trivs med mitt liv. Jag tycker mycket om mitt liv med allt vad det innebär. Det känns snarare som om någonting saknas. Som att det skaver i kanterna och mina steg inte riktigt går i takt.
Jag är 23 år gammal. 23 år ung. Väldigt ung kan folk tycka. En sådan ålder där en fortfarande kommer undan med det mesta. När en är på gränsen till att ta ett stort kliv över tröskeln in i ett vuxnare rum. Fast du står bara på tröskeln och det går bra att stanna kvar där några år till. I min umgängeskrets hör jag om Åldersnojan. Med ett stort Å, för det är läskigt att komma in i vuxenrummet. Det är nedsläckt med fördragna gardiner och du vet inte vart möblerna står. Du är orolig för att snubbla, få blåmärken på knäna och en reva i strumpbyxorna. Tillslut hittar du ändå en strömbrytaren, det tar olika lång tid för alla, men så står du där och kisar i det plötsliga ljuset och försöker se klart. Försöker städa upp efter din fumlande färd och göra rummet till ditt eget. Kanske målar en om en vägg. Så tänker jag att det känns att växa upp. Man tar sig mellan de olika rummen, från barn till vuxen, och gör det bästa av sin givna hand. Och jag förstår att det är obehagligt. Men jag längtar.
För jag är 23 år men önskar jag var 33.
Jag vill vara färdig med att vara ung och inte ha en riktig plats i samhället. Att vara student och fattig. Att man som student ska vara fattig äcklar mig något enormt. Smaka på det. En viss grupp i samhället ska vara fattiga. Jag tycker inte om att vara sysselsatt 100% men ändå behöva jobba extra för att ens kunna betala hyran de där månaderna när de helt plötsligt tar bort ens inkomst. Det känns inte längre lika kul att stå på dansgolv och vara full. Att ingen vet vad de vill och allting är så skakigt. Jag känner mig klar med detta och är redo att bli äldre.
Om tre år är jag färdigutbildad. Då får jag äntligen tillbaka dagsrutinen jag saknat sedan jag slutade jobba heltid på förskola. Upp på morgonen och hem på kvällen. Ledig på helgen. Bo i ett hem som är ens eget. Skaffa familj. Eller i alla fall en eller två katt till att börja med. Här får vi inte ha en katt. Varje vecka tittar jag på olika katthem och vill så himla mycket köpa en liten vuxen vän. Men som Johan säger; vi är inte där i livet. Har vi råd om katten blir sjuk eller behöver dyr mat? Vi är inte där i livet får vi är för unga och studenter och jag räknar ner terminerna tills det är klart. I grund och botten handlar det ändå om familj. Jag vill så gärna ha barn. Barn och hus och katt och en litet bord i en en trädgård där jag får sitta, en liten stund mellan familjelivets stress. Arbeta med eleverna i skolan och hämta ungarna på dagis. Det är rummet jag vill befinna mig i. Hade jag inte studerat hade jag försökt skaffa barn prick nu. Eller arbetat som lärare något år. Bo i hyresrätt och spara alla pengar man kan får att på sommarlovet dra till Amerika. Få vara fem år äldre och bila och veta att där hemma väntar en trygg inkomst, ett hem och hela livet.
Nu är jag 23 år gammal och så här är livet. Jag är nöjd med det egentligen. Jag läser om spännande saker och för umgås med fina människor. Jag har ett schema som gör att jag kan ta sovmorgon och dricka kaffe just nu. Det finns ingenstans jag behöver vara fören om en timme. Det går att njuta här och nu. Men ändå ligger jag där om nätterna och drömmer om en helt annan ålder.
