Fuengirola; frukostar, att upptäcka byn och se havet

Jag vaknar av solen som skiner in genom gliporna i den tunga gardinen. Emelie sover fortfarande, hon sover genom alla alarm på det viset man gör när en fortfarande går i gymnasiet. Att få vakna den 28:onde februari och stilla gå ner för den blanka trappan, genom köket och ut till detta. Känna en värme mot kinden och en kylig vind som sveper in från havet.
 

Strax efter nio är det frukost, denna morgon och alla andra. Jag och Christina kokar ägg, hackar frukt och ställer fram en portionsförpackning yoghurt till var och en. Nu är även Claes vaken och han blir satt till att pressa juice. På skafferiets golv ligger travar med apelsiner. Det orangea lyser genom mörkblåa nät och allting är så färgsprakande här.
 


Disken är undanplockad och vi har haft en, till lagom del, livlig diskussion om invandring och flykten till Europa. När tre generationer möts vid samma bord kan åsikterna gå isär kring mån och mycket. Men när Olle berättar att Spanien bara gett asyl till 13 personer blir alla sex av oss lika upprörda och förfärade.

På terassen placerar vi oss vid olika stolar. Jag tar en andra kopp kaffe. Jag läser i min kurslitteratur om teknikens utveckling. Om hur Strindberg använde telefonen i sina texter och inför detta kände jag enorm likgiltighet. Mitt i mitt ointresse går Olle ut från huset och når fram till bordet där jag sitter. Han är stolt. Över huset, över hur fint det blev med polen och jag komplimerar de vackra kopparna i trä och glas.
 

Havet. Jag går fort ner. Fram med kameran och med mobilen. Emelie och Claes kommer någon minut efter och vi måste ta av oss vårjackorna. Prognosen lovade 15 grader och sol. Vi går i t-shirt medan lokalinvånarna har dunjacka och halsduken virad kring sig. Turisterna går snabbt att urskilja och vi skrattar. Som en vanlig svensk sommar konstaterar någon. Andas in och blicka ut. Mamma sitter kvar vid promenaden. Vi är olika hon och jag.
 

Den är vacker staden. Efter några timmar letar vi efter lunch. Eftermiddagen når oss sakteligen och solen har färgat mina kinder svagt rosa. Klarröd sangria till bredden fylld med frukt, grillad fisk, paella och gyllene churros med varm choklad. Vi äter och njuter och iakttar havets färger, molnens färd över oss och samtalar om morgondagen. Jag längtar så efter sommaren att det gör ont.


När jag själv gick i gymnasiet skrev jag mycket och ofta. Det var ett intresse som föll bort med åren och nu när jag skriver anteckningar, inlämningar och tentor i skolan har jag helt tappat lusten till att sätta mig ned och skriva för skrivandets skull. Men ibland är det rogivande. Som att formulera beskrivningar i detta inlägg. Jag ska fortsätta med det tror jag. Även om det är bilderna som jag vill ska ha fokus kan texten också få lyftas fram.