Om offermentalitet och sjukt tråkiga kommentarer

I går satt jag på jobbet, det var ovanligt lugn och mellan samtalen skrollade jag vant på instagram. Där följer jag kontot Kvinnohat som veckovis används av olika gästpostare. Denna måndag presenterade sig en person med att skriva ett väldigt bra inlägg om hur män allt som ofta får positioner och kontrakt baserade på att just vara män. Om ryggdunkandet, kvoteringen som i alla högsta grad pågår och hur hon själv upplevt killar få arbetsuppgifter för att dom är sköna. Hon beskriv hur kvinnorna arbetar hårdare och ofta går in i väggen. En verklighet som är i allra högsta grad sann. Många i kommentarsfältet kände igen sig. Det finns en uppsjö av rapporter om kvoteringen av män. Det finns mängder av material som pekar på att vi väljer män över kvinnor enbart på kriteriet att de är män. Både vid arbetsintervjuer, när det kommer till betygssättning och när personer försöker bli publicerade.  När man samtalar om strukturer behöver en samtala precis så här. Självfallet förstår jag att varenda man i världen inte är där han är pågrund av att han blivit val över en mer kompetent kvinna. Och det hoppas jag att ni som läser det här också förstår. Men det finns en kultur där vi värderar det manliga högre än det kvinnliga och det lyser genom på alla nivåer.

Så fanns där på instagram inlägget en kommentar som fick mig att se rött. Kommentaren i fråga löd i kort drag: sluta klaga och gör kvinnor till offer. Stötta varandra istället. Den här sluta klaga attityden, suck. När kvinnor vittnar om sin vardag så blir det ett himla liv. Om hon inte överdriver så klagar hon bara för att få klaga. Och om hon inte klagar så ljuger hon säkert!

Det finns så många lager av NEJ i denna kommentar. Självfallet kan det vara någon som trollar men denna typ av ”sluta klaga” retorik återkomma ofta i debatten angående feminism. För det första vill jag prata lite om begreppet offer. Allt som ofta får kvinnor (och andra grupper men eftersom jag bara har erfarenhet av att vara kvinna så tar jag detta ur det perspektivet) höra att vi gör oss själva till offer. Att det ska vara någonting extremt negativt och smutsigt att vara ett offer. Jag håller som ni kanske märker inte alls med om detta. Offer är ett begrepp som slängs med på skolgården, bland kompisgäng och i fikarummet. I vår kultur har det blivit till ett skällsord. Men grejen är den att vi ÄR offer. Slå upp i en ordbok vad begreppet betyder. Kvinnor ÄR offer i patriarkatet. För det är deras intressen, kroppar, sexualitet, hälsa och liv som faller offer varje dag, varje minut. Det betyder inte att kvinnor är svaga eller gnälliga. Du kan vara den starkaste mest underbart självsäkra kvinnan men du är fortfarande en del av denna patriarkala värld där kvinnan är underordnad mannen. Som om man var mindre värd som individ om man är ett offer. Sådan underlig retorik och så kontraproduktiv. Kampen skulle vara enklare om folk ville inse att aspekter av deras liv offras i rådande samhällsklimat och att det borde viljas förändras. Det är så enkelt egentligen. Begrepp är begrepp.

Så, utöver hela ”vara offer” grejen. I inlägget belyser en kvinna ett samhällsproblem som på ett strukturellt plan uppehålls och genomförs av män. Hon berättar om sitt eget liv och är ärlig med vad som händer på arbetsplatser. Så ber kommentatorn kvinnor att ta ansvar för detta. Att om kvinnor gör allt jobb och börjar peppa varandra så kommer män att sluta upp med detta?? Alltså jag förstår inte hur människan tänker. Hur kan ett problem där den gemensamma nämnaren är män vara kvinnors ansvar att lösa? Varför är alltid allting kvinnors ansvar? När ska männen börja ta ansvar för dessa ruttna strukturer? Om vi vill skapa förändring och röra oss mot en jämställdhet behöver männen ta sitt ansvar. Vi måste sluta uppfostra män till att ta för sig på kvinnors bekostnad. Vi måste sluta fatta beslut som gynnar dessa strukturer. Att klaga på kvinnor som vågar säga ifrån kommer inte förändra någonting. Det är inte roligt att inse vilken skev värld vi lever i. Det är inte roligt att inse sin egen skuld i det hela. Men om det inte händer, om vi inte öppnar ögonen, kommer världen aldrig gå åt det bättre.

Till sist vill jag bara säga en grej. Ge varandra komplimanger och pepp för guds skull! Det boostar självförtroendet och kvinnor måste stå upp för varandra. Det är otroligt viktigt att vi vågar prata högt och tydligt om förtryck och orättvisa. Att stötta varandra gör en sannerligen inte genom att tysta ner någons berättelse med orden ”du gör dig själv till offer”.

Bilden tagen från min pinterest