Varberg i Juni, det välkända kallbadhuset. Om man som jag följer bloggaren Krickelin så har man sett denna fantastiska vy tidigare. För mig är västkusten relativt outforskad och främmande. Havet, det stora riktiga vattnet och inte bara ett lugnt skvalpande Mälaren, ja havet det hörs där. Och luktar och känns och det är nästan skrämmande. Eller vem ska jag lura. Jag är rädd för havet. Inte på ett vis så att jag håller mig borta eller så. Badar gör jag gärna och stirra ut över det stora oändliga havet gör jag mer än gärna var dag. Men åka ut å havet. Eller ens börja lösa upp alla tankeknutar kring vad dess storhet, djup, innehåll och allt det där livet. Får svindel och hurven varje gång. En helt annan värld.
I Varberg bor min mammas mans mamma. Min styvfarmor och tills 2012 även min styvfarfar. Eller ja, Christina och Bosse som de heter. Nu bor Christina ensam kvar och även en pigg karl vid namn Olle (han som har huset i Spanien där vi var och hälsade på i februari). Till Varberg har vi åkt på semester sen Mamma och Claes blev ihop. Jag har sommarjobbat där, fiskar krabbor, ätit jordgubbar med glass och med grädde (för i Varberg får en minsann båda!), läst tiotals böcker, spelat minigolf minst en gång i veckan, klippt gräsmattan, plockat smultron, spelat kort varje kväll och simmat i båda sjö och hav. Jag älskar Varberg.
Christinas hus är granne med kohagen, bara en sån sak ger ju de ultimata sommarlovskänslorna. Knappt en och enhalv kilometer längst en landsväg finns sjön och den är rostbrun och alldeles ljummen. I framtiden önskar jag att ha sett mer utav västkusten, för den verkar så jädrans fin. Att få spendera mer tid vid hav och sola på klippor och äta räkmacka.
Nu i slutet av augusti känns inte längtan till hösten så stor om jag ska vara ärlig. Jag drömmer om en till sommar. Och en till och en till. Och att en dag åka ut med en båt på ett hav och känna frihet över det oändliga istället för rädsla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar