semester

jag är i varberg och lyssnar på ljudet av mamma och claes som spelar yatzy. egentligen ska jag befinna mig vid bordet och skratta med dem och slå nävarna i träskivan när man bara får usla ettor, fast jag orkar inte just nu.

han smsade en bild på oss och frågade när han kommer sluta sakna mig. förmådde mig inte ens att svara. innerst inne slutar jag aldrig sakna någon. även fast jag inbillar mig det, till och med hoppas på att saknaden ska ha försvunnit in  i någon annan dimension. jag tror att om man tänker tillräckligt mycket på en persons bra sidor så kommer saknaden alltid att återvända. idag återvände den som ett obehag. som en lätt dis rakt in mellan revbenen och det sipprade långsamt ut ur varenda por och kylde ned hela bilen. gåshud heter det. och tårar i ögonen. hatar att jag har så lätt att gråta.

ibland himlade du med ögonen och sa att jag var barnslig när jag grät. när jag skrek det mitt i natten och du svarade inte utan bara la på, då saknade jag ingenting. förstört förstört förstört. du förstod mig inte när jag sa att jag kämpade för dig. ibland tittade du mig djupt i ögonen och sa att du aldrig skulle göra något sånt mot mig. du ljög bara. hela tiden.

jag saknar honom nu med. fast det känns lite varmare. på bilden är jag lycklig och jag tänker att det var en bra dag. för solen värmde och ingen visste hur ont det gjorde så jag kunde låta barnskratt och kafferep trösta och vara tacksam över det fina vädret. jag behöver det nu. saker att vara glädjefylld över så att nästa gång du skriker att jag inte går att lita på eller att du älskar mig eller att du aldrig mer vill se mig, då an jag sakna dig med värme istället för med sorg.