han var solen när det dagas, han var parken när det våras

idag har varit en ytterst trist dag utan en gnutta motivation. inga ideér har slagit rot, inget har gjorts. dessa dagar känner jag mig genomskinlig eller kanske inte riktigt så illa men åtminstånde gråskalig. som ett pappersark som legat i blöt. jag börjar luckras upp i kanterna och kan inte längre ge stöd för någon typ av mening. solen har skinit genom mina hyfsat smutsiga fönster och jag tänkte ofta att det skulle vara fint att sitta utomhus. fast, vindarna är kalla idag och jag har en förkylning som får mig att låta som jag rökt ett eller två packet för mycket. hur kan det vara i mitten av maj och inte ens barbent varmt? sånt har jag förundras över idag. vädret och hur fasiken jag har fått fem myggbett på diverse kroppsdelar. underligt värre.

snart eller just nu ska jag pallra mig upp från soffan, beskåda gropen som har formats under de pinsamt många timmar min rumpa tygnt ned kudden, och äta glass. vanilj med chokladkross, herre vad god den är. tänk att det största glädjeämnet för mig är en skål glass. att vara lättroad kan ju ha sina fördelar, intalar jag mig själv. när jag åter funnit komfort i min rumpgrop ska jag titta på almost famous. ser fram emot det eftersom hanna den spillerviken pratar om filmen i princip varje gång jag träffar henne. eller det kan ha varit en överdrift men hon rekomenderar den varmt och högljutt.