Jag klarar inte av tystnad för den gör luften tjockare än betong. Sätter på musiken och knappar upp volymen tills mina oregelbundna hjärtslag inte hörs, det dova ljudet drunknar under basen.
Vill aldrig höra dem mera. Hur kan det fortfarande finnas en rytm där inne? Hur kan blodet pumpa för jag vet ju att det är inte rusar för dig, så sluta bara. Snälla sluta och låt mig inte känna alls det skulle vara femhundra gånger bättre än hur det är nu.
Det susar oroväckande tomt när du inte längre viskar varma ord om natten. De orden som höll mig vid liv och som fick mig att uppleva någon slags trygghet.
Vill inte leva med tystnaden. Den påminner allt för starkt om vad jag slängt bort, trampat på och försöker så jävla hårt att glömma så jag blundar. Hårdare hårdast och knappar upp volymen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar