Här sitter jag i någon annans lägenhet mitt bland Södermalms pretto elit och tittar på en Skarsgård som skjuter terrorister. Fast när jag tänker efter har han nog inte avfyrat något vapen än och de är nog inte ens krig där de befinner sig. Vet inte eller bryr mig inte för jag tittar inte speciellt noga. Medans Skarsgård ler sådär charmigt som bara Hollywood hunkar kan funderar jag på hur jag på bästa sätt kan förändra det jag ogillar (läs: hatar med hela mitt icke ambitiösa slående hjärta). Det första; vikten. Eller jag kallar det konditionen men jag springer för att bli smal. Skit samma om jag dör av hjärtinfarkt när jag är femtio sålänge jag gör det utan gäddhäng och bilringar. Tänker framför spegeln varje dag att nyckelbenen kanske syns lite tydligare idag. Får den genialiska iden att om jag bara äter två bananer på hela dagen så kommer jag om ett dygn stå framför spegeln och le åt min framgång. Jag kommer dra fingrarna längst de eleganta utstickande benen och vara så förbannat jävla nöjd. Denna tanke slår mig varje morgon. Och varje kväll avskyr jag mig själv lite mer för att jag inte kunde hålla mig till en enda enkel plan. Äta nyttig, spring långt, skratta högt och bli snygg.
Just i detta ögonblick skyfflar jag i mig lättsaltade potis chips med dåligt samvete men övertalar mig själv att det inte gör någor för jag dricker cola zero. Vi googlade ju eller hur och det är ju på riktigt zero kalorier så de krispiga läckerheterna kan jag knapra på. Ikväll iallafall.
Nästa vecka ska jag sluta vara en d å l i g människa. Ska sluta vara fet, ful, tråkig och feg. Jag ska aldrig mer tjata eller gråta. Jag ska vara glad, smal, snygg och trevlig. Skratta och le och hejsan hoppsan livet är så himla kul. Min förta tanke var att börja redan imorgon. Sedan slog det mig att jag ska proppa i mig fett och ångest hela dagen. Filmfrulle, jullunch och middg. Den sociala delen kan jag i alla fall börja jobba på. Träffa kompis sen släkten sen en annan kompis. Senaste minnet jag har från henne är från någon månad i slutet av sommaren och vi njöt av solen och var farliga. När detta utspelade sig spelr egentligen ingen som helst roll men jag kommer ihåg att vi åt säkert tio kilo sötsaker och jag tänkte att nu jävlar ska detta vara sista dagen jag äter fet mat. Ha ha. Skrattar åt mig själv. Gråter egentligen. Ha. Ha.
Vet inte varför jag skriver detta eller vad poängen är. Mest vill jag bara förklara hur osäker jag är i mig själv. Hur jag älskar att äta men hatar varenda kilo på mina lår/rumpa/maga/armar/haka överallt. Hur jag aldrig kan förstå hur han vill ta
på mig. Hur jag drar in magen på rutin när han drar av mig kjolen. Är ju bara så jävla äcklig, eller hur? Vill inte höra gensvar på detta. Är inte ute efter smicker eller kommenterer om att jag inte alls behöver gå ned i vikt. Lovar att när tio kilo ramlat av ska jag vara social och snygg och modig och bla bla.
Kanske skriver jag detta mest för att jag tror de flesta innerst inne tänker likadant. Att de flesta står framför spegeln på morgonen och drömmer om en slim siluett. Drar in magen håller andan och letar efter revbenen eller drag fingrar längst nyckelben och vill bli kysst precis där för det skulle vara precis som i filmerna. Och jag vet att det är så jävla fel. Men jag kan inte hjälpa det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar