Jag är trött på att sitta ensam hemma. På att vara kvar här. På alla som vänder ryggen till och slutar lyssna när jag försöker skrika fast jag vet att det bara kommer ut som en viskning. Eller kanske endast som en rörelse eller bara en blick. Men se mig då snälla. Jag orkar inte mera skitsnack eller hemligheter eller stängda dörrar för alla får faktiskt inte vara med. Den som inte leken tål blir lämnad kvar och den som inte tar för sig utan att tänka och kanske inte kan skrika högst utan mest bara viskar, den som viskar får vara ensam. Men lyssna då bara snälla. Och sluta spring runt som yra höns.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar