Har ganska nyligen kommit hem efter att ha sett och gråtit mig genom den sista Harry Potter filmen med älskade John. ögonblicket jag pussade honom hej då och gick mot tunnelbanan så fylldes ja med en sådan olustig känsla. Hela kroppen kändes tom. Känns som någon jag älskar dött eller att jag blivit dumpad eller fått veta att ja har en obotlig sjukdom. Min barndom är nu officiellt över. var tvungen att prata lite med Sona då jag antog att hon skulle förstå mig, det gjorde hon. Jag vill inte att det ska vara över. Jag vill att äventyret och magin ska fortsätta för alltid. Att häxor och trollkarlar vandrar längst Stockholmsgator i smyg och om man ser ett skarpt ljus i ögonvrån så kan de vara från en formel som lästs. Jag vill fortsätta leta i smyg efter mantlar som försvinner runt hörn, genom vägger eller i tomma intet. Jag vill se en liten darrig hand försiktigt gömma sin stav innanför klädnaden och tavlor som i mörka ensamma rum blir till liv. När jag hör en uggla hoa i skogen vill jag att den ska tillhöra en liten flicka som kan förvandla stenar till möss. Kvastar ska kunna flyga och kärleken ska alltid vinna över det onda. Jag önskar att världen var lite mer magisk så att drömmarna lättare kunde hålla sig vid liv. Fast allt är ju bara på film. Och nu är allt bara slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar