oh

elva röda prickar på mina ben som lämnar polka mönster på dina vita lakan. förlåt, våra lakan. som luktar som dig. snart även lite av mig. eller som oss. jag var för darrig på handen och nu svider det. fast mest älskar jag att det är första gången jag sitter i vår sång i vår lägenhet och känner mig som hemma fastän det inte gått mer än ett dygn

jag äter fyra satsumas på raken. det enda jag orkar göra till middag och det är höst på riktigt då. imorgon ska jag köpa ett kilo och skala och dela klyftorna tills fingrarna får russinrynkor av all sursöt vätska och av läppar som ivrigt fångar upp minsta droppe saft

ivrigt kysser dig varje morgon varje kväll

september brukar vara en obehaglig blanding av förakt och tårtätande. kompisar som kramar, en längtan efter rökiga barer eller tågstationer och ett ständigt bläddrande av pocketboksblad.


och du kommer hem och säger skämtsamt att honey im home men jag kan inte känna något annat än hur hjärtat slår som en jäkla slagorkester i bröstet