hur det känns när allt kanske kan ordna sig

det panikregnar just nu. himlen bestämde sig för att den måste bli av med allt den håller hårt på. en sekund tog det och hela gatan svämmar över. det är hårt och kallt och det smattrar på rutorna av allt som måste sköljas iväg.

denna gången är jag inomhus och dricker rött te för det är kryddigt. jag som ogillar stark mat, vad hände där liksom.

molnen spyr och allt blir blött och jag hör hur katterna mjauar under trädgårdsmöbler, på andra sidan gatan trycker de och simon and garfunkel sjunger. jag läser texter. jag tänker på hösten. förra hösten var allt eller inget.

i år hoppas jag på att få någonting som håller mer än några dygn. är förbannat trött på att gråta tills jag hickar och önska att få sova i fem årstider. sen kan jag älska allt jag känner med hjärtat elvatusen gånger starkare än alla andras.

lite konstant välmående skulle sitta fint