Reseber

Försöker vara stark men det är ju så förbannat högt i tak och jag sipprar ut en Starbucks mugg för att få en illusion om trygghet.

Saknar John.
Att ta farväl var inte alls kul. Stod med tårar i ögonen vid säkerhetskontrollen och såg honom gå därifrån.

Här sitter jag i kina och känner mig ensammast i världen. Hur tänkte jag när jag bokade sju veckor? Varför bara inte fyra? Så som det känns nu vill jag inte alls vara ensam såhär länge.

Såhär skrev jag när jag satt och dödade timme efter timme i Beijinh. Nu, väl framme känns det mycket bättre. De jag delar rum med är otroligt trevliga. Synd att jag är för trött för att stå upp bara. Och värmen gör den lilla detaljen inte lättre. Borde gå ut på stan just nu och insupa atmosfären i gigantiska andetag. Men det får bli imorgon. För nu somnar jag. (klockan är snart fyra här btw)