Jag fikade med Camille igår. Blir konstigt när man inte ses på länge. Känns nästan som det tar några tio minuter innan man faller in i rätt mönster, innan man blir bekväm. Först då känner man lugnet av en nära vän och att man inte behöver vara någon speciell eller anstränga sig maximalt, dra roliga skämt och djupa anmärkningar. Bara prata och skratta. Dricka lite mer kaffe och smaka av stans kanske bästa kladdkaka.
Påvägen hem var gatan pudervit och orörd. Oskuldsfulld. Snöflingorna var lika stora som frimärken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar