När vi gick över vägen blåste en svag vind och vinden den var krispig. Jag var för upptagen med att tänka på smaken av vinden. Hur den påminde om sena februari kvällar och nytvättat hår som frös till is som sedan droppade och bildade ränder längst din blåa tröja. Eller som tysta promenader längst stadens vatten. Hur solen var vit och lysande men svag och kall och snön smakde uppfriskande när den möttes mellan våra läppar.
Andades långsamt in krispgheten, berusades på minnen av de få fina vinter dygnen. Vi gick tillsammans och jag var upptagen. Kanske hade jag ögonen stängda, kanske suckade jag eller stannade upp för en tiondel av en sekund. När jag andades ut var du inte längre där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar