Starten på min höst

Hej och hallå där! Nu ska den här Pokémon spelande tokstollan äta sin sista måltid i hemmet på fem veckor. För jag ska åka och ha min VFU (verksamhetsförlagd utbildning, typ som praktik) i Lissabon!!!! Förstår ni!! Herre jisses vad extremt glad och pepp och rädd och darrig på handen och så lycklig längst där inne. Jag åker tillsammans med en tjej i min klass och vi ska också bo ihop i en lägenhet som vi hyr. Lågstadieklassen har ca 20 elever i åldrarna 6-9 och skolan har totalt fyra lärare. Att få arbeta i en heterogen elevgrupp känns så jäkla läskigt och det är bra att ha VFU:n tillsammans med Yanet så att vi kan spåna, planera och utvärdera tillsammans. Det här blir en helt annan miljö än den vi utbildas till att hantera. Dessutom är det sommarvarmt och skolan ligger ett stenkast från stranden!

I våras när jag ansökte om att ha min VFU på en svensk skola utomlands så kändes det, självfallet, extremt avlägset och det är något en hela tiden pratar om ska hända i höst. Och nu åker jag helt plötsligt i morgon bitti. Jag har inte varit i Portugal förut och det känns som ett spännande land att åka till. Vi ska försöka åka omkring så mycket som möjligt på helgerna för att se andra delar av landet än bara Lissabon. Tänk va, att få bo där i fem veckor och arbeta på skolan. Drömlivet.

Om ni är nyfikna på hur livet kommer se ut där så följ mig gärna på Instagram! emiliakoponen heter jag där ;)

När en vaknar för trött för att lämna ens närområde

Det finaste med att på i Bergshamra är att naturen är precis runt hörnet (+ att det bara tar tio min till Universitetet alltså yes räddar alla min närvaro). I sommar hade jag och Johan stora planer på att vandra etapper på både Roslagsleden och Sörmlandsleden. Vilket, inte blev av. En morgon vaknade vi och insåg att nej, det här hade varit en perfekt dag att ge sig ut, men vi hade sovit lite för länge för att åka någonstans. Vi var båda lediga och solen sken så vi traskade helt sonika ut genom dörren och började gå Brunnsviken runt. Hela vägen längst vattnet, på bilderna här ovan är vi vid trädgårdarna vid Naturhistoriska och Universitet.
 

När man kommit runt en bit är en inne i Hagaparken. Där blev det fikapaus. Kan verkligen rekommendera deras egna Hagabulle, otroligt god och fick mig att baka bullar bums nästa dag.
 

Vi slog oss ned här och åt medhavda mackor. Älskar ändå att äta efterrätten före lunchen. Vi solade oss lite och lyssnade på poddar innan vi gick de sista kilometrarna tillbaka hem.

Att gå brunnsviken runt är så jäkla fint, hela vägen är längst vattnet och sträckan är cirka en mil. Och så kan en ju strosa runt i Hagaparken så mycket en vill också! Alla bilder är tagna med an analog Pentax K1000. Har inte använt den på cirka fyra år och satte i en rulle för att se att den fortfarande fungerar och det gör den ju som tur är. Himla kul att se hur bilderna blev!

En glimt från juni: Varberg med den obligatoriska minigolfen

Varberg i Juni, det välkända kallbadhuset. Om man som jag följer bloggaren Krickelin så har man sett denna fantastiska vy tidigare. För mig är västkusten relativt outforskad och främmande. Havet, det stora riktiga vattnet och inte bara ett lugnt skvalpande Mälaren, ja havet det hörs där. Och luktar och känns och det är nästan skrämmande. Eller vem ska jag lura. Jag är rädd för havet. Inte på ett vis så att jag håller mig borta eller så. Badar gör jag gärna och stirra ut över det stora oändliga havet gör jag mer än gärna var dag. Men åka ut å havet. Eller ens börja lösa upp alla tankeknutar kring vad dess storhet, djup, innehåll och allt det där livet. Får svindel och hurven varje gång. En helt annan värld.
 
I Varberg bor min mammas mans mamma. Min styvfarmor och tills 2012 även min styvfarfar. Eller ja, Christina och Bosse som de heter. Nu bor Christina ensam kvar och även en pigg karl vid namn Olle (han som har huset i Spanien där vi var och hälsade på i februari). Till Varberg har vi åkt på semester sen Mamma och Claes blev ihop. Jag har sommarjobbat där, fiskar krabbor, ätit jordgubbar med glass och med grädde (för i Varberg får en minsann båda!), läst tiotals böcker, spelat minigolf minst en gång i veckan, klippt gräsmattan, plockat smultron, spelat kort varje kväll och simmat i båda sjö och hav. Jag älskar Varberg.
 
Christinas hus är granne med kohagen, bara en sån sak ger ju de ultimata sommarlovskänslorna. Knappt en och enhalv kilometer längst en landsväg finns sjön och den är rostbrun och alldeles ljummen. I framtiden önskar jag att ha sett mer utav västkusten, för den verkar så jädrans fin. Att få spendera mer tid vid hav och sola på klippor och äta räkmacka.

Nu i slutet av augusti känns inte längtan till hösten så stor om jag ska vara ärlig. Jag drömmer om en till sommar. Och en till och en till. Och att en dag åka ut med en båt på ett hav och känna frihet över det oändliga istället för rädsla.

Hej och kärt återseende

Fler månader senare, nästan hela våren och sommar, så kände jag lusten att lägga upp något här igen. Jag tror det blev för mycket jämförelser och med ett dåligt självförtroende. Det finns ett hav av bloggar här i Sverige och tusan vad bra de är! Så många talangfulla kvinnor som ger till andra genom sina bloggar. Oavsett om det är med fantastiska fotografier, tips, guider och DIYs, vackra texter eller roliga beskrivningar så finns det SÅ MYCKET BRA! Och jag älskar att läsa bloggar, jag tycker verkligen det ger en mycket och är ett litet guldkorn i vardagen. Men i vintras och lite in på våren försökte jag alldeles för hårt att vara som andra. Vilket bara leder till onödiga jämförande granskningar och tråkiga känslor. Så jag slutade. Och jag slutade nästan helt använda kameran. Men nu känner jag en lust igen. Jag vill ta bilder, jag vill pilla på dem tills de blir som jag vill och jag vill dela med mig och visa upp resultaten. Även om jag inte är i toppen av alla där ute på *internet*.

Jag börjar om. På mitt vis, utan att tycka alla andra är bättre, roligare, snyggare.

Några bilder från en regnig julipromenad längst med kolonilotterna till slottet och genom trädgården. Vi fångade Pokémon, testade våra nya regnjackor och stannade vid varje buske för att jag ville knäppa av ett kort.

Ta hand om er