Näst sista dagen vid Fuengirola tog vi hyrbilen upp bland bergen. Redan innan resan hade jag googlat på olika vandringsleder i området men kunde inte hitta någon som verkade lockande. Tur nog så hade Christina flera väninnor som kunde hjälpa till och fick fick till och med låna en bok om vandring i södra Spanien. Tillslut valde vi att gå på en tur som sammanlagt skulle ta fyra timmar enligt boken.
Christina och Claes, mor och son! Emelie gömde sig i bilen då hon var höjdrädd, stackarn, och mamma ville inte alls följa med.
Vi följde skyltarna mot La Concha.
Efter nästan två timmar av uppförsbacke hittade vi en liten plätt där vi kunde fika.
Så vi fikade! Var massavis med människor ute och gick med sina hundar. Det verkade otroligt harmoniskt och jag önskade att vi hade haft en med oss som glatt viftat med svansen. Emelie var för det mesta helt förfärad över hur ansträngande det var och kunde inte för glatta livet förstå hur jag kunde välja att göra detta frivilligt. Än mindre hur jag kunde tycka detta var härligt, kul och rogivande. Men hon kämpade på ändå!
Sista lilla sträckan upp på toppen var ganska brant och en fick då och då klättra på alla fyra för att inte hasa ner på alla lösa stenar. Jag hejda på några meter uppifrån.
Tjoho på toppen!
Till och med Emelie med sin höjdrädsla tog sig till kanten för en bild. Nu kunde hon stolt sms sin pojkvän och kompisar om att hon klarade av att vandra upp på ett berg. Kul! Efter detta gick vi ned igen, handlade massa mat och belönade sedan oss själva med att åka till ett köpcentrum och äta glass. Sista dagen spenderades ute i solen då det äntligen blev 20-25 grader varmt. Vi slappade, lyssnade på podcast och grillade till middag.
Det var en väldig fin semester det här. Även om det kan bli nervigt att spendera många dagar så intimt med familjen så klarades det mesta av galant. Jag är väldigt olik min familj, och mest olik min mamma. Ibland får det bli som det blir och så länge vi håller oss till till ytliga samtalsämnen och tar det mesta med en klackspark går det bra. Det är okej att inte alltid vara bästis med sin familj och jag vill avsluta detta med att säga att en aldrig ska ha dåligt samvete för att man bråkar, tjafsar eller inte trivs med att umgås med sina föräldrar. Alla gör inte det. Varken du eller dom är hemska människor för att det är så. Låt inte det ta över ditt välmående och en har faktiskt inte valt sin familj och kan därför inte beskyllas om en inte klickar. Jag fungerar just nu bra med min familj eftersom jag inte längre bor hemma. Vi pratar med varandra ungefär en gång i månaden, ses ungefär varannan, och det verkar passa bra från båda hållen. Alla måste göra det som passar dem och tro inte att du är ensam med att känna att något skaver. Liten avstickare kanske. Men det är lätt att se bilder som dessa och tro att allt är så himla bra och alla älskar varandra gränslöst. Många familjer är underbara men många är också trasiga. Puss på er!
