you never found it home

ett stycke favoritperson en fösta advemt.

saffran och russin och röd karmallfärg

har fortfarande inte någon dator, det är hemskt. hemskast är att inte kunna redigera bilderna eller ens lägga upp dom någonstans och då känns det som det inte finns någon som helst poäng med att ta med sig kameran när saker görs. inte för att jag gör någonting, men ändå.

bakade lussebullar med Sona en fredag innan första advent, det var den bästa fredagen.

mm oredigarade bilder <////3

grejen med Sona är att hon inte går att sätta ord på. hon är som en bra känsla i magen, ett nervöst skratt och ett genuint leende. hennes vänskap är solstrålarna mot huden som aldrig får synas eller tryggheten från en röst man vet alltid får en att må bra. och jag vill krama henne tills hon dör.

förmiddagen den första december

alltså nu!

har vaknat och inte kunnat öppna ögonen helt, röra armarna eller andas särskilt bra på grund av snorinvasion i min hjärna och sånt. blivit kramad av johan länge och ätit lussebulle till frukost. vi tittatde på julklendern och åt första chokladbiten av tjugofyra.

i min ensamhet lyssnar jag på bombay bicycle club, fastnade helt efter att sona var på lussebak besök igår. äter riktigare frukost med ägg och ingefära i te. läser en bra bok och ska snart ut och göra stan så att säga.

HEJ!

i november

tog jag aldrig med mig kameran någonstans. de enda bilderna jag har är dessa. och några från när ylva hade godaste födelsedagsfikat. men det kanske kommer sen. i november snöade det och jag jagade barnen över hela gården och skrattade.

vi har tittat på film och serier och dagarna går utan att jag märker vad de blir av. jag har hunnit tjuväta lussebulle och tittat på adventsljusstakar.

jag grät lite också, men denna gången fanns det någon som sade att det skulle ordna sig och pussade mig bakom örat.